Helt hundra

Det är många hemma som undrar om skolan är svårare här, hur står sig kvaliteten på utbildningen hemma mot den här?
Jag skulle vilja säga att det är inte svårare, bara annorlunda. Ingenjörsprogrammen här är väldigt teoretiska, så de läser alla magsårskurser som man ska läsa. I gengäld kan de lite mer matte och ingenjörsvetenskap än oss.
Men de har inte tillgång till den prototypverkstad som MDH har, och de har inga produktutvecklingskurser och de kan ingenting om presentationsteknik.

Programmet på MDH som vi läser, som väver ihop ingenjörskonst med produktutveckling är unikt och ger en unik kompetens som jag tror och hoppas är konkurrenskraftig. Ingenjörerna som examineras från KSU är garanterat duktiga ingenjörer men inte så bra produktutvecklare.

Så ingen är bättre, de är bara annorlunda, och beroede på vad man vill syssla med så är det ena kanske bättre. Men jag är faktiskt förvånad över att MDH visade sig ha ett bra ingenjörsprogam i jämförelse. Hade jag fått designa om programmet hade det innehållt en gnutta mer ingenjörsvetenskap och en smula statistik.

Vi ska vara extra glada för att vi kan ta en civilingenjörsexamen på 5 år också och just att ta en Masterexamen är nog enklare i Sverige. Här måste du läsa 4 år för att bli Bachelor (då är första året ungefär som sista året på gymnasiet så det jämnar ut sig). Sen, OM du har väldigt högt betygsgenomsnitt (och mer pengar) får du läsa vidare till Master i ytterligare 2 år. Masterstudenterna måste ha högsta eller näst högsta betyg i alla kurser de läser på Masterprogrammet, har de låga betyg i två kurser kan de bli utkickade. Ingenjörer är väldigt högt ansedda i USA, och svenska ingenjörer med.

Sen betalar vi ju inget hemma heller. Det är ju faktiskt fantastiskt. Här betalar man minst 124000 kr/ år i skolavgift (inte inräknat bostad, mat, böcker, sjukvård etc) om man inte är från Kansas ursprungligen. Är man från Kansas ursprungligen kommer man undan med 66000 kr / år. Masterprogrammen är förstås ännu dyrare. K-State är rankat ett av de billigaste universiteten i Usa (!!!!). Studenterna finansierar sin utbildning själva genom lån förutsatt att någon går i borgen för dem, eller får utbildningen betald av sina föräldrar eller får stipendier som täcker utbildningen. I princip alla studenter måste jobba extra och de får ungefär 50 kr / timme i lön.

Det var det!

Allhelgona helgen spenderades på tu man hand med Andréas i Kansas City. Att vi inte längre får bo ihop och måste låtsas antingen vara gifta eller endast studiekompisar är rätt så slitigt så vi behövde andas ut ett par dagar. Vilket hotell passar inte bättre förutom Hotel Savoy, som är Kansas Citys äldsta hotell! 1888 är det byggt. Med knirkiga golv och säkert en massa spöken.


Detta är frukostsalen. Med silvergafflar och vitklädda passoppare.

Och man fick äta nästan vad man än kunde tänka sig till frukost, och allt smakade superbra. Men den där kanelbullen som jag håller i handen fick faktiskt stanna i handen. Den vägde ungefär ett halvt kilo. Det var helt enkelt för mycket smör och socker, och ni som känner mig vet att om jag ratar en bulle för att det är för mycket smör och socker... Ja det måste vara kopiösa mängder.

Alltså jag har en miljon bilder på hus och skylines och allt möjligt, men jag tänkte inte ladda upp det.

Okej då lite höghus får ni, men bara för att det är en sån söt kille i förgrunden. Andréas åt förresten rå tonfisk till middag en kväll. Det var lite gott faktiskt. Han var tvungen att testa eftersom det är förbjudet (tror vi) att servera rå fisk i Sverige.

Här är vi på Farmers Market. Och vi är lite slutsjasade och behöver vila fötter och huvvet och äta lunch. Vi fortsatte våra matexperiment (först var det ju tonfisken dagen innan) och letade upp ett halvsjaskigt ställe med arabisk text och skit i hörnen.

Vi kände oss så världsvana så jag vet inte vad. Smygdrack en massa vatten för hu vad starkt det var för våra mes-svenne-smaklökar.

Ibland kanske man visar sin autistiska sida lite väl öppet. Det där med att dölja sina känslor blir svårt när Andréas propsar på att släpa upp en på en kulle i snålblåst till något "War Memorial Museum" där han vill fota monument som ser ut som silos. Han lyckades visst fota min positiva uppenbarelse också. 
























Men så fick vi se dinosauriemuseum med dinosar som rörde sig och röt. Och då är det ju klart man tinar upp, men mest för att jag fick skratta åt Andréas som var rädd på riktigt och klagade på ryggvärk för att han hade så mycket kalla kårar.

Annars drack vi en massa vin på liv och död eftersom Andréas råkat ha sönder flaskhalsen på en flaska med en skitdålig tvådollarsöppnare. Men vi tänkte att glaset borde ju sjunka till botten och gör det inte det så tänker vi ändå chansa för vi häller då inte ut något 12 dollars vin här inte. Käka brie och dricka glasvin i tre timmar och diskutera. Inte fel de! (Vi lever än så det sjönk nog till botten)