Helt hundra

Det tog ett tag att ta sig hit till Manhattan och Kansas! Det gick bra ända till Newark och New York, men sen började det strula med försenat plan till Manhattan, terminalbyten osv, så där började vi krokna. Blev inte bättre av att planet till Kansas City var pyttelitet och det satt en kille snett framför oss som tydligen undvek att duscha. Ni kan ju själva förstå hur glad vi blev när han gjorde sig lite bekväm och snörde av sig dojjorna. Herregud.


Andreas på Arlanda


Jag på Arlanda, fortfarande fräsch. Det skulle bli ändring på det...


Vi åt och dummade oss på Newark. Uppskattades tydligen inte riktigt av alla. Allra minst när jag började ta upp kameran och var lite paparazzi. Ni ser ju själv. Amerikaner gillar tydligen inte att bli fotade.

Äntligen framme i Kansas City återstod väntan på en shuttle bus till Manhattan. Det enda vi visste var att denna skulle dyka upp mellan 23.35 och 23.55. Inte var vi skulle vänta, inget nummer att ringa ingenting. Det var ungefär 7 timmars väntan på flygplatsen, och deras AC anläggning var inte av denna värld. Det var SÅ kallt där! Och ute var det otroligt varmt så det var helt knäppt, man fick gå ut för att värma sig. Vi var så trötta så vi stannade dock inomhus och försökte sova som ostkrokar i obekväma fåtöljer. Jag med yllekofta och Andreas i jacka med hopsnörd huva. Det var så kallt så vi gick som stela pinnar och fick mjuka upp fingrarna för att kunna använda händerna. Har tyvärr inga bilder av detta spektakel, är inte säker på att jag hade fått upp kameran och kunnat ta ett foto hur som helst. Tillslut kom två gula all american schoolbusses fullpackade med kinesiska utbytesstudenter, så vi hoppade på och påbörjade en skumpig och väldigt högljudd färd till Manhattan. Ungefär kl 4 på natten var vi framme, då var klockan 11 på förmiddagen hemma, så vi hade varit igång i 29 timmar. Ganska tufft! Natten bjöd på 3 timmars sömn, sen var det bara att hoppa upp till frukost och försöka komma in i den nya dygnsrytmen.